Liket i väggen - Specialskriven novell för Byggarens läsare

 

 

Den rivna väggens hemlighet

Sommarstugeområdet låg vackert på sluttningen ner mot sjön. Det var en varm och solig sensommardag. Lugnt och fridfullt. Det skärande ljudet av en vedkap en bit bort var det enda som hördes. Birger Olsson kände omedelbart igen huset på beskrivningen han hade fått per telefon. Det var ett av de större på området. Han parkerade vid grinden och steg ur bilen. Huset var rödmålat och såg ut att vara från 50-talet. På framsidan fanns en veranda i sekelskiftesstil, alltså genuin snickarglädje. Trädgården såg välskött ut och gräsmattan var nyklippt.

Efter bara några minuter dök en silverfärgad Audi upp och parkerade intill Birgers pickup. Anna-Lena Bergström öppnade bildörren och krånglade sig ut ur förarsätet. Hon hade lagt på sig ett och annat kilo sedan de sågs på den senaste klassåterträffen för sju, åtta år sedan. De hade gått i samma klass i realskolan och båda hade blivit kvar i barndomsstaden. Det senaste han hört om Anna-Lena var att hon hade blivit rektor på en av stadens grundskolor.

- Hej på dig, Birger, hälsade hon glatt och han fick en känsla av att hon tänkte krama om honom och tog för säkerhets skull ett steg bakåt.

- Hej, hej.

- Ja, det är alltså det här châteauet det gäller, skrattade Anna-Lena och öppnade grinden. Hon gick före och låste upp dörren till huset.

- Var så god och stig på då. De gick in den lilla hallen och Anna-Lena fortsatte att gymnastisera talorganet.

- Som jag sa i telefon köpte jag huset i våras och tänkte att jag skulle kunna få det i gott skick på egen hand under sommaren, men det blev inte så mycket gjort, vädret var ju så vackert att man inte ville hållas inomhus och dona.

- Nej, det förstår jag, instämde Birger. Det har ju verkligen varit en kalassommar.

- Ja, men det gick trögt med reparationen. Till slut insåg jag att det behövdes yrkeskunnigt folk för att få fason på huset. Det var då jag kom att tänka på dig, Birger. Du har ju byggfirma sen många år och är väl van vid att rusta upp gamla stugor.

- Jo, man har varit med ett tag, det kan jag inte neka till. Husesynen var snabbt avklarad. Tapeterna hade lossnat på några ställen och köket var väl inte mycket att skryta med, men annars verkade kåken vara i någorlunda gott skick.

- Jag har ett möte på skolan klockan tio, så om du ursäktar går jag rakt på sak med vad jag vill ha gjort.

- Visst, inga problem, sa Birger och tog upp sin svarta anteckningsbok. Jag är beredd. Rundvandringen genom huset gick i repris och Anna-Lena pekade på det hon ville få åtgärdat. Korkmattan i köket skulle bort och trägolvet under slipas av, ett par av köksskåpen bytas ut, den murriga panelen i ett av sovrummen skulle rivas bort och ersättas med en ljusare träpanel, ett nytt fönster måste tas upp i väggen som vette mot sjön och sedan skulle altanens halvruttna trädäck bytas ut.

- Ja, och så vill jag ha nya tapeter i alla rum. Du sa ju att din firma kunde ordna det med.

- Visst, inga problem. Som yrkesman får jag rabatt på allt jag handlar till firman.

- Bra, då mejlar jag över vilka sorter jag har tänkt mig.

- Jag noterar, sa Birger och skrev i sin svarta bok.

- Det var väl allt skulle jag tro. Vad tror du att det hela går på?

- Tja, det är lite svårt att säga så här på rak arm.

- Det förstår jag, men ge mig en professionell uppskattning.

Birger granskade sin anteckningsbok, tittade sig omkring, rev sig med pennan i håret, skrev ner några siffror efter varje åtgärd och gjorde ett överslag. Lika bra att dra till med ett belopp lite i överkant så att det finns prutmån om hon bleknar, det handlar ju inte om några komplicerade saker, tänkte han.

- Med material kan det röra sig om bortåt sjuttifem, åttio tusen, på sin höjd nittio tusen. ROT-avdrag kan du förstås räkna med när det gäller arbetskostnaden. Jag skickar en offert om du vill det, men det kan ta några dagar, det är mycket nu.

Rektor Anna-Lena Bergström bleknade inte – åtminstone inte så det syntes.

- Nej, blir det inte över nittio tusen brutto så behövs ingen offert, vi känner ju varandra sen gammalt. Huvudsaken är att arbetet kommer igång så fort som möjligt. Ja, jag har ett par grabbar som kan börja med det här i mitten av nästa vecka.

- Då säger vi det och tack på förhand! Jag mejlar om tapeterna.

Hon sträckte fram handen och Birger kände inte för att insistera på offertskrivande. Var det okej med en muntlig överenskommelse för hennes del, så skulle inte han krångla till det. Han tog den framsträckta handen.

När Birger körde in till stan tänkte han att det borde gå att få ett bra överskott på det här jobbet. Med lite instruktion borde Henrik och Andreas, de två yngsta snickarna, klara det i stort sett på egen hand. För egen del skulle han tillsammans med de två äldre medarbetarna i firman ha fullt upp med ett större projekt åt kommunen, en utbyggnad av äldreboendet Solsidan.

På onsdagsmorgonen i veckan därpå åkte han ut med grabbarna och en del material till stugan. Han visade dem vad som skulle göras och sa att det bara var att ringa om de undrade över något. Birger litade på grabbarna, de var visserligen inte mycket mer än 20 år och ganska oerfarna, men ambitiösa och ivriga att visa vad de dög till. Och det här uppdraget var rätt enkelt, inga komplicerade saker. Både på torsdagen och fredagen var han ut till stugan framåt eftermiddagen. Båda gångerna satt grabbarna och knappade på sina smartphones. De hade rast, så det var inte det, men Birger tyckte nog att det såg märkligt ut – de verkade inte prata särskilt mycket med varandra. För egen del hade han alltid tyckt om att slänga käft med jobbarkompisarna. Men nu för tiden var det tydligen viktigare att umgås via datorer och smarta telefoner, som det hette. Hur som helst var Henrik och Andreas redan på fredagen klara med köket och altanen.

- Vi tänkte börja med panelen nu efter rasten, sa de.

- Det blir bra, sen är det bara att ta helg, instämde Birger och for iväg till golfbanan. Kommunprojektet hade löpt på bra och han kunde gott göra helg ett par timmar i förväg. Det här fina vädret måste man ju ta vara på. På lördagen åkte Birger och frugan till Norrköping på en jakthundsutställning med övernattning. Han hade stängt av mobiltelefonen för Marianne gillade inte att han pratade jobb under veckosluten. Det räckte om hennes egen mobil var på, menade hon. Det blev en trevlig helg och han tänkte nästan inte alls på jobbet. Är man ledig så är man. Som egenföretagare är man förstås aldrig riktigt ledig, men det här veckoslutet var både vädret och humöret på topp, så tankarna gick bara för någon kortare stund till de pågående byggprojekten. På söndagskvällen hann han inte mer än sätta på mobilen förrän rektor Anna-Lena ringde. Hon lät upprörd.

- Jag har varit ute i stugan idag och det var ingen trevlig syn som mötte mig, började hon och Birger hann tänka att vad fan har grabbarna gjort nu då.

- Ni har rivit bort panelen i fel rum, fortsatte hon. Hur klantig får man vara?!

- Det låter inte bra, sa Birger och försökte låta lugn. Jag åker ut i morgon bitti och kollar.

- Ja, det är nog bäst det, för jag tänker inte betala för nåt extra jobb som beror på ert slarv.

Anna-Lena lät inte särskilt vänlig och det kunde man kanske förstå – om det nu verkligen var som hon sa. Hade han varit så otydlig att grabbarna missförstått vilket rum det gällde. Eller är dagens ungdomar allmänt ouppmärksamma och slarviga, när det gäller allt som inte har med de där nya telefonerna att göra? Det visade sig att uppdragsgivaren hade rätt: de satans slynglarna hade gett sig på panelen i fel rum.

- Vi är rätt säkra på att du pekade på det här rummet, försvarade de sig, men såg allt lite stukade ut.

- Och jag är rätt säker på att jag pekade på det andra rummet, sa Birger bistert. Men gjort är gjort och nu får ni ta mig tusan sätta fast panelen igen. Men vad fan….han tittade närmare på väggen där panelen suttit. Här finns ju en stor fuktfläck. Han kände på väggen och märkte att den var nästan rutten. En rejäl fuktskada alltså. Ett litet duschrum låg vägg i vägg, så det måste vara därifrån som fukten kommit.

- Vi får vänta med det här, börja med fönstren istället, sa han till grabbarna och ringde upp Anna-Lena. Vid första försöket fick han bara ett intalat meddelande i örat: Jag sitter i möte, försök igen senare. Efter en halvtimme fick Birger i alla fall kontakt med Anna-Lena och redogjorde för läget.

- Väggen måste bytas ut helt och hållet annars kan det bli hussvamp och annat jävelstyg.

- Ja, fuktskador är inte att leka med, det förstår jag, och det som måste göras måste göras, höll Anna-Lena med om och tycktes förvånansvärt nog ta det hela med ro.

- Det kommer förstås att kosta. Birger hörde hur beställaren drog efter andan, sedan skrällde det till i telefonen.

- Mer än nittio tusen brutto betalar jag inte, nästan skrek rektor Bergström. Den summan kom vi överens om, det var det maximala beloppet!

- Jo visst, men det här var ju oförutsett. Ingen av oss kände till den här fuktskadan och den måste åtgärdas så fort som möjligt. Det blir nog bortåt tjugo tusen extra.

- Aldrig i livet att jag betalar det, fräste den alldeles nyss så lugna kunden.

- Egentligen var det ju tur att vi råkade upptäcka fuktskadan, försvarade sig Birger. Husets ägare verkade inte hålla med om det tursamma och sa med värsta rektorsrösten:

-Det var ert fel att den där panelen revs och då får ditt företag faktiskt stå för följderna!

Birger kände på sig att det inte var ett helt vattentätt resonemang logiskt sett, men tänkte att vi får ta den diskussion vid ett annat tillfälle, när den ärade kunden lugnat ner sig en aning.   På eftermiddagen åkte han ut till sommarstugeprojektet och informerade de smartfåniga grabbarna om kundens reaktion. Det kan inte skada att skrämma upp dem lite, tänkte han, nu när de har gjort bort sig.

- Hon hotar att koppla in advokat om inte jag står för extrakostnaden, men det slutar aldrig lyckligt, så jag föreslår att ni jobbar utan betalning när ni river den här väggen och bygger upp den fräsch och fin.

-Va, ska vi jobba gratis? fräste Henrik och Andreas såg ut att instämma. Så kan det väl inte gå till?

- Det var ju ert fel från början, ni gav er på fel vägg. Eller hur?

- Du sa att vi skulle riva den här panelen.

- Panelen i det andra rummet ja. Så det är bara att ni tar ert ansvar. Se det som en lärdom – det gäller att lyssna och komma ihåg alla detaljer om man ska lyckas i det här jobbet. Är nåt oklart måste man fråga, men det gjorde inte ni.

- Men det var ju du som sa vilken vägg vi skulle ta, invände Andreas.

- Och ni tog den andra för att ni inte orkade lyssna ordentligt. Det är bara att bita i det sura äpplet!

- Då går vi till facket, sa Henrik.

- Som ni inte är med i, inte vad jag vet i alla fall, kontrade Birger som började känna sig allt mer förbannad. Ska såna där okoncentrerade telefonmissbrukare få mopsa sig? Grabbarna såg lite snopna ut, men samlade sig till en motattack.

- Vi kan alltid sjukskriva oss, så får du klara den här förbannade väggen själv!

Helvete, tänkte Birger, det här börjar spåra ur. Och i bakhuvudet hade han tanken att han själv kanske inte var alldeles oskyldig. Hade nog inte varit så tydlig som han borde ha varit. Och grabbarna hade ju hittills hållit måttet, fram tills nu hade han varit riktigt nöjd med deras arbetsinsatser. Det är jag som är äldst och borde vara klokast, jag måste lösa det här, intalade han sig.

- Okej, jag tar tillbaka, blev bara så förbannad när det strulade till sig. Det klart att ni får betalt för alla timmar. Den här fuktskadan måste åtgärdas. Sätt igång!

Henrik och Andreas såg på varandra ett ögonblick, sedan sa Henrik med ett leende i mungipan:

- Okej chefen, ordern uppfattad. Vi river alltså väggen därinne.

Och så pekade han mot det andra rummet. Under den första sekunden kände Birger hur adrenalinet strömmade till igen. Men sedan sansade han sig och skrattade till.

- Just det, bra killar, nu fattar jag att ni både lyssnar och begriper. Birger Olsson, egenföretagare i byggbranschen med järnkoll på allt, satte sig i bilen och rullade in mot stan. Jag får ta ett snack med Anna-Lena om kostnaden, när vi vet hur lång tid den jäkla väggen tar. Jag kan ju inte låta grabbarna spika på panelen och låtsas som om jag inte sett fuktskadan, förr eller senare kommer det fram. Ingen ska kunna beskylla mig för oproffsighet! Pengarna får bli en senare fråga. Det måste gå att tala med henne, inget är ju skrivet, så hon har inte mycket att komma med.

En timme senare ringde mobilen. Det var väggrivare Henrik.

- Chefen, vi har hittat ett skelett.

Birger brukade inte bli svarslös, men nu var han tyst i flera sekunder.

- Vad säger du?

- Att vi hittat ett skelett.

- Var då?

- I väggen vi skulle riva.

- Du skämtar?

- Nej, inte alls, det är ett riktigt skelett.

- Det var som fan, jag kommer på stört.

När han satt i bilen hann tankarna göra flera besök i fantasins utmarker. Ett skelett, vems ansvar var det? Måste polisen kopplas in? Skulle det försena projektet ytterligare och vem skulle i så fall betala för det? Grabbarna såg lite tagna ut när de visade sitt fynd, men samtidigt var det tydligt att de tyckte att det var spännande.

- Det måste vara nåt kriminellt, sa Henrik.

- Ja, inte fan råkar nån bara gå in i väggen och fastna, sa Andreas.

Birger instämde i deras analys och fattade ett snabbt beslut.

- Jag måste ringa polisen om det här.

Polisen lovade att en patrull skulle komma så fort som möjligt, vad nu det betyder i dagens läge med ständigt tal om bristande resurser. Under tiden ringde Birger upp Anna-Lena.

- Hej, det är Birger.

- Ja, hej, hur går det där ute i stugan?

- Vi har stött på ett problem, det är därför jag ringer.

- Säg inte att fuktskadan är värre!

- Nej, men det finns ett skelett i väggen vi håller på att riva.

Det blev tyst i luren.

- Skelett? Det kan inte vara sant, suckade Anna-Lena till sist.

- Jo, tyvärr och nu har jag kontaktat polisen.

- Herregud!

- Du Anna-Lena, vem ägde kåken innan du köpte den?

- Det var en man, Gregor Stålnacke hette han, som skulle flytta utomlands.

- Verkade han skum på nåt sätt?

- Jag träffade honom bara som hastigast ett par gånger. Han hade sålt sitt företag och skulle flytta till Filippinerna för gott. Han var inte särskilt trevlig, pratade om skitsamhället och att invandringen hade förstört landet. Men jag minns att han berättade att huset stått tomt och igenbommat under 80-talet och en bit in på 90-talet tills han köpte det.

- Jaha. Som sagt polisen är på väg och det är kanske bäst att du kommer också.

Medan Birger och grabbarna väntade ventilerade de olika teorier.

- Den tidigare ägaren hatade tydligen både samhället och invandrarna, sa Birger.

- Då är det väl en stackars thailändsk bärplockare vi har hittat, spekulerade Andreas. Nån stackars sate som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och hamnade här i väggen.

- Eller så hade den där killen en moldavisk städerska som han tröttnade på, mördade och begravde henne på det här speciella sättet, fyllde Henrik på.

- Varför inte en snickare från Rumänien som hade anlitats för att göra en del reparationer, men var så tafflig att han gav sig på fel vägg, sa Birger med viss ironi i rösten. Då blev ägaren förstås förbannad och så gick det som det gick. Ingen saknar en illegal invandrare som jobbar svart.

Anna-Lena anlände strax före poliserna.

- Det här hade jag aldrig kunnat drömma om, så hemskt, sa hon. Nu vet jag inte om jag nånsin kommer att kunna bo här.

När poliserna, polisinspektör Hansson och polisassistent Lund, anlände fotograferade de väggen där skelettet fanns från alla håll och vinklar, satte upp blåvita avspärrningsband runt huset och sedan ringde de något befäl.

- Det kommer ett par experter, vi får vänta, det kan ta ett tag, sa polisinspektör Hansson. Så vände han sig till Anna-Lena.

- Vem köpte du huset av?

- Gregor Stålnacke, han flyttade utomlands så fort vi hade gjort upp affären, det var tidigt i våras.

- Vet du vart han flyttade?

- Till Filippinerna, sa han. Nån stad som hette nåt på T. Taliban nånting. Kanske Tacloban. Jag minns inte exakt.

- Lämnade han nån adress eller telefonnummer?

- Nej, husaffären var ju klar och jag hörde aldrig av honom efter det.

- Vi måste förstås efterlysa honom internationellt, konstaterade polismannen.

- Var så goda och sitt ner här i köket, sa Anna-Lena. Kan jag bjuda på nåt?

När de hade slagit sig ner vid bordet och fått kaffe i kopparna som värdinnan ställt fram fortsatte samspråket kring det överraskande väggfyndet.

- Tacloban, var inte det den där stan som blev helt ödelagd av stormen för ett tag sen, föreslog Birger. I så fall är väl sannolikheten stor att herr Stålnacke har försvunnit i orkanens kölvatten och antagligen lämnat det jordiska.

- Eller också sitter han fast i nån bortspolad vägg, sa Andreas. Den hypotesen möttes med förebrående blickar.

- Det här är inget att skämta om, förmanade Anna-Lena och den tillrättavisade ynglingen blev en aning röd om kinderna. -

Vi måste nog ändå efterlysa honom, konstaterade polisinspektör Hansson.

Det blev tyst runt bordet och i de närvarandes huvuden spelades olika scenarier upp: husets förre ägare flytande på en bräda långt ute i Stilla havet (Anna-Lena), samma person begravd under ett sammanstörtat femvåningshus i centrum av den orkandrabbade staden (Birger) eller sittande med en kall drink på verandan till en lyxig bungalow flera mil söder om Tacloban (Henrik). En helt annan scen rullade fram i ett fjärde huvud: svensk polisman förhör misstänkt utlandssvensk på flott hotell i den exotiska huvudstaden Manilla (inspektör Hansson).

En svart bil stannade ute på vägen och två personer steg ur – en man och en kvinna. När de kom in i köket presenterade de sig som kriminaltekniker respektive rättsmedicinare.

- Jaha, var har vi stackarn som gått in i väggen då? Det var den nyanlända mannen som frågade.

Andreas såg i smyg på Anna-Lena, men den här gången slapp skämtaren undan, tillrättavisningen uteblev. Skelettet fotograferades på nytt och teknikern gjorde en avgjutning av tänderna. Rättsmedicinaren skrapade fram ett par dna-prov. När arbetet var klart tog de emot varsin kopp kaffe på stående fot och gav sig sedan raskt iväg. Kort därefter anlände lokaltidningens utsända, en ung kvinnlig reporter som presenterade sig som Linda Bengtsson. Nu fick skelettet stå ut med att återigen fotograferas. Linda tog även ett par bilder av Henrik och Andreas som med kofot respektive slägga visade hur de rivit väggen och gjort det makabra fyndet. Anna-Lena Bergström vägrade bestämt att vara med på någon bild. Polisinspektör Hansson meddelade att inget fick röras i huset innan skelettet hade tagits loss, vilket skulle ske dagen därpå. Därefter bröt sällskapet upp och var och en åkte till sitt.

Birger hade svårt att somna den kvällen och funderade på vem som skulle betala för de förlorade arbetstimmarna. Anna-Lena somnade däremot ganska snabbt, men vaknade mitt i natten av en mardröm. Hon hade drömt att skelettmänniskan var en av hennes föregångare på rektorstjänsten, rektor Johan Persson. Han ansågs allmänt ha varit smått sadistisk och det hade gått rykten om att han blivit förgiftad av sin hustru som sedan flyttade till en dotter i Danmark. Efter en vecka ordnade polisen en presskonferens dit även Birger Olsson och Anna-Lena Bergström hade bjudits. Efter en kort inledning av polischefen visades en serie fotografier från den förmodade brottsplatsen. Sedan fick poliskommissarie Mikael Sandgren ordet.

- Ja, det här var verkligen ett annorlunda fall, sa han. Jag har åtminstone aldrig varit med om nåt liknande. Tack vare våra skickliga tekniker – han nickade i riktning mot mannen som varit ute i stugan och undersökt fyndet i väggen – tror vi oss nu ha löst fallet. Han gjorde en konstpaus för att ge de församlade en chans att se överraskat beundrande ut.

- Tandavgjutningen från skelettet har körts i registret och det blev napp nästan direkt.  Det överensstämmer på pricken med prov från en känd bankrånare. De äldre av er minns säkert att Handelsbanken här i stan utsattes för ett rån i början av 80-talet, på våren 1982 närmare bestämt. En person blev dömd för rånet, men han hävdade envist att han endast hade varit med som vakt och påstod att två andra välkända kriminella män hade utfört rånet.

Ny konstpaus. Polismannen lät blicken svepa över de församlade. Reporter Linda Bengtsson höjde kameran och tog ett kort av den erfarne polisen.

- Och nu kommer vi till det intressanta, fortsatte poliskommissarie Sandgren. Enligt vad den dömde uppgav vid ett samtal många år senare skulle en uppdelning av rånbytet ha skett just i den fastighet där skelettet anträffades. Huvudpersonerna blev då av någon anledning osams, det ena ledde till det andra och en av dem blev helt enkelt kvar i väggen. Inspikad alltså. Död eller levande, det vet vi inte, men troligen redan ihjälslagen. Skelettet har ett kraftigt krossår i bakhuvudet.

- Den dömde rånaren hävdade att den som så okamratligt placerade sin kompanjon i väggen sedan flydde utomlands.

Reporter Linda räckte upp handen.

- Vad säger det här vittnet om rånbytet, vart tog det vägen? - Han säger just ingenting eftersom han dog för tre år sen, strax efter att han hade lättat sitt hjärta.

Ännu en effektfull konstpaus.

- Men vid det här sista samtalet, eller förhöret om man så vill, påstod han att största delen av bytet gömdes någonstans i huset där den tidigare relaterade sammankomsten hölls. Ingenstans i rapporterna finns det dock anteckningar om att pengar påträffats i huset. Från polisens sida betraktar vi alltså fallet som löst och avslutat. Ja, det är förresten preskriberat. Om det inte finns fler frågor så får jag tacka för er uppmärksamhet.

Utanför polishuset stannar två av de aktuella personerna och tittar på varandra.

- Det skulle kunna betyda att…, framkastar Anna-Lena.

- Tja, det skulle kunna vara värt ett försök, svarar Birger. Grabbarna är ju vana att riva väggar och de kan nog bryta upp golv också. Men hittar vi inget blir det dyrt.

Novellen är specialskriven för Byggaren av Rolf Christerson som driver bokförlaget Siljan. Hans författarskap omfattar fackböcker, romaner och humorböcker. Sedan 1960-talet skriver han i den anrika humortidningen Grönköpings Veckoblad.

 

 

 

 

Mikael Kindbom Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad fredag, 01 augusti 2014 10:37 Uppdaterad torsdag, 28 augusti 2014 16:34