Som barn fick jag en liten enkel projektor i vilken man kunde veva tillhörande korta 35mm filmremsor som blivit över hos filmbolagen. Det var en blandning av spel- och reklamsnuttar och vi tittade storögt på allt som vevades genom projektorn.
Det var givetvis stumfilm och långt före televisionens intåg, men ändå en fantastisk upplevelse att på ett lakan kunna se rörliga bilder hemma. Jag minns ännu reklamen om halstabletten ”Bronzol” – ”Hälsan för halsen!” och den tecknade ”Familjen Fummel”, där någon alltid skadade sig och blev omplåstrad med ”Salve-Kvick”.
Målsmans sällskap
Innan jag själv var mogen för barnförbjudna filmer krävdes målsmans sällskap. Det gällde alltså att övertala morsan att gå på bio.
Den första barnförbjudna filmen var skräckisen ”Doktor Mabuses Testamente” från 1933 som gick på en liten kvartersbio i Stockholm. Morsan var måttligt intresserad, men ställde upp.
När jag växt till mig kunde jag se vad jag ville och till att börja med blev det ”Frankenstein” från 1931.
Frankensteins monster blev en kassasuccé och filmbolaget Universal körde hårt med uppföljare, till exempel ”Frankensteins brud” och ”Frankensteins hus”. I den senare låg monstret infruset i ett stort isblock i källaren och tinades upp med en stor brasa. Dessutom hade man tagit med både Varulven och Dracula för att maxa skräckkabinettet. Det blev inget vidare, milt uttryckt.
”Frankensteins brud” blev inte mycket bättre. Kärleken fungerade inte, den konstgjorda bruden hade tydligen försetts med en normal hjärna och blev livrädd för monstret. Behållningen är bruden som spelas av Elsa Lanchester.
Till slut var Frankenstein färdigmjölkad för ett bra tag framåt.
Recensionerna
Recensionerna på den här tiden var inte så hårda, det blev värre på Ingmar Bergmans tid. Många förstod sig inte på hans mer ångestladdade filmer. Då den suggestiva ”Ansiktet” hade premiär 1958 bemödade sig en av recensenterna inte ens om att se filmen. Han skrev: ”Jag vägrar okulärbesiktiga herr Bergmans senaste uppkastningar”.
En som recenserade sig själv var konstnären och filmskaparen Lasse Åberg. I en tv-intervju fick han frågan om han ångrat någon film han deltagit i?
– Ja… svarade han dröjande… ”Fyrtiosjuan Löken blåser på”, den skulle nog aldrig gjorts.
Apropå kalkonrullar ligger den svensk/amerikanska science fictionrullen ”Rymdinvasion i Lappland” bra till. Ett hårigt jättemonster löper amok bland samer och forskare i Lappland övervakad av bleka Aliens i anorak. Det är en närmast obegriplig historia där en av forskarna spelas av sångaren Åke ”gungeligung” Grönberg och på högfjällshotellet sjunger Brita Borg ”Midnight Sun Lament” till tonerna av ”Ack Värmeland du sköna”.
Magplask
1979 spelade Anita Ekberg in den morfinberoende ”Mördarnunnan”, en film som förbjöds i England och blev ett rejält magplask i filmhistorien.
Samma år spelade hon in ”Amasonkvinnornas guld” som lanserades som hennes come-back på vita duken. Man mindes Anitas succé ”La dolce vita” från 1960, där hon badade i Fontana di Trevi i Rom med Marcello Mastroianni och det fanns en viss förväntan inför premiären.
Efter ”La dolce vita” hade det gått nästan tjugo år och Anita hade nu lagt på sig en viss rondör. Hon spelar en bastant hövding som basar över ett gäng bronserade djungelkvinnor i minimala bikinis. De kidnappar män, bland annat genom att smyga omkring på hustaken i New York med pilbågar. Männen sätts i burar för avelsändamål. Dessutom ruvar kvinnorna över en sagolik skatt som skurken Blasko vill åt. En annan som fått vittring på skatten är den svenska skådisexporten Bo Svenson som spelar forskare i Indiana Jones-mundering.
Pilbågar
Recensenten Mårten Blomkvist sågade filmen jäms med fotknölarna; ”Anita Ekberg är chef för ett gäng djungelkvinnor som mest liknar en samling drop-outs från Eileen Fords mannekängskola och ormarna ser ut att vara från Buttericks. Stryper de sina offer med snöret till prislappen? Djungelkvinnorna bekämpar skurken Blaskos helikopter med pilbågar. Själv besvarar han elden med pistol, ömsom med vänster och höger hand, beroende på att man spegelvänder filmen och använder samma helikopterscen flera gånger.
Ska detta föreställa Anita Ekbergs come-back påminner den mer om Herman Görings come-back i Nürnbergrättegången.”.
Uffe Hansson