När andra världskriget pågick som värst var Gunnar Sträng ordförande i Lantarbetarförbundet. Hitler stod på höjden av sin makt och Danmark och Norge var ockuperade. Sverige var inringat och hemmanazisterna flåsade demokratin i nacken.
Bläddrar: Läsvärt
Bland arvegodset fanns en inbunden årgång av Allers Familjejournal från 1902. Innehållet präglas starkt av nationalromantik med suggestiva berättelser och illustrationer, ofta med biblisk bakgrund.
Som barn fick jag en liten enkel projektor i vilken man kunde veva tillhörande korta 35mm filmremsor som blivit över hos filmbolagen. Det var en blandning av spel- och reklamsnuttar och vi tittade storögt på allt som vevades genom projektorn.
Ett bra råd min mor gav mig innan jag var mogen för arbetsmarknaden i mitten på 1950-talet var att gå en kurs i maskinskrivning. Kursen arrangerades av Åtvidabergsinstitutet vid Norrmalmstorg i Stockholm. Man fick där lära sig skriva med hel fingersättning på den gamla mekaniska Haldan. Jag blev den näst snabbaste eleven, endast slagen av en hårding till tjej som skulle bli sekreterare och slamrade ned godkänt slutprov några sekunder före mig.
Bland arvegodset fanns en inbunden årgång av Allers Familjejournal från 1902. Innehållet präglas starkt av nationalromantik med suggestiva berättelser och illustrationer, ofta med biblisk bakgrund. Gudomliga miljöer där unga män med adoniskroppar och änglavingar kommer på en vit häst och går i clinch med underskön jungfru med ögon glansiga av åtrå. Bland romantiska noveller och sorgliga historier, typ gamla skillingtryck som ”I en sal på lasarettet”, får man också ta del av det stora bildreportaget ”Jorden runt i automobil”.
Efter att hustrun och jag installera oss i vår första lägenhet behövde vi ett par sänglampor. Detta var i mitten på 1960-talet, före mobiltelefoner och internet. Försäljningsställen fick sökas i telefonkatalogens ”gula sidor”. Under rubriken ”Belysning” hittade jag ”Lilux Belysning AB”, beläget invid Jarlaplan. Deras annons imponerade, där måste det ju finnas sänglampor.
Som jag berättat tidigare gjorde jag lumpen på infanteriet i Strängnäs 1961. Jag var 18 år och smått uppkäftig som man är i den åldern då man tycker sig veta bäst. Detta hade min chef uppmärksammat och när inryckningen närmade sig fick jag ett gott råd av honom: ”När du nu ska in i det militära så ifrågasätt för fan ingenting utan gör bara som de säger så kommer det att gå bra.”.
Jag lovade att sköta mig.
Efter inryckning blev jag placerad på malajkompaniet, mest på grund av regementsläkarens medicinska felbedömning. Han uppvisade för övrigt stora likheter med bataljonsveterinär Åkerström i Grönköping. Han som efter en sen kväll på stadshotellet upptäckte en biologisk sensation på gatan; en hund med två huvuden!
Efter sjuårig folkskola ville jag börja jobba och tjäna egna pengar. På examensdagen frågade min mor läraren om mina framtidsutsikter.
– Ja… det ska väl ordna sig för honom också, sa han, men någon kassör blir han aldrig.
Ett bra råd min mor gav mig innan jag var mogen för arbetsmarknaden i mitten på 1950-talet var att gå en kurs i maskinskrivning. Kursen arrangerades av Åtvidabergsinstitutet vid Norrmalmstorg i Stockholm. Man fick där lära sig skriva med hel fingersättning på den gamla mekaniska Haldan. Jag blev den näst snabbaste eleven, endast slagen av en hårding till tjej som skulle bli sekreterare och slamrade ned godkänt slutprov några sekunder före mig.
När jag och hustrun letade hus i slutet av 1970-talet var det full gas i Sverige. Det hade visserligen varit en oljekris 1973, men den var snart glömd och man eldade för fullt i de fossila oljepannorna. Den allmänna inställningen till natur och miljö var ungefär densamma som musikern, programledaren och tv-profilen Sten Broman gav uttryck för; ”naturen är bara ett staffage för mänskliga gärningar.”.