Bläddrar: Läsvärt

Mitt intresse för teknik började med min första Meccanolåda på 1940-talet och har fortsatt genom åren. På 1950-talet var det Rock´n Roll som gällde och jag och en kompis beslöt oss för att bygga en jukebox. Upprymda av ungdomens, aningslösa entusiasm kastade vi oss över projektet.

Vi flyttade in i vårt kedjehus 1980. Eftersom det var tider då man gasade på i alla avseenden, inte minst vad gäller el, fanns i tvättstugan ett högoktanigt torkskåp som drog 2000 watt och väsnades förfärligt, samt en ganska trött tvättmaskin.

När jag och hustrun letade hus i slutet av 1970-talet var det full gas i Sverige. Det hade visserligen varit en oljekris 1973, men den var snart glömd och man eldade för fullt i de fossila oljepannorna. Den allmänna inställningen till natur och miljö var ungefär densamma som musikern, programledaren och tv-profilen Sten Broman gav uttryck för; ”naturen är bara ett staffage för mänskliga gärningar.”.

Ett bra råd min mor gav mig innan jag var mogen för arbetsmarknaden i mitten på 1950-talet var att gå en kurs i maskinskrivning. Kursen arrangerades av Åtvidabergsinstitutet vid Norrmalmstorg i Stockholm. Man fick där lära sig skriva med hel fingersättning på den gamla mekaniska Haldan. Jag blev den näst snabbaste eleven, endast slagen av en hårding till tjej som skulle bli sekreterare och slamrade ned godkänt slutprov några sekunder före mig.

Efter sjuårig folkskola ville jag börja jobba och tjäna egna pengar. På examensdagen frågade min mor läraren om mina framtidsutsikter.

– Ja… det ska väl ordna sig för honom också, sa han, men någon kassör blir han aldrig.

Som jag berättat tidigare gjorde jag lumpen på infanteriet i Strängnäs 1961. Jag var 18 år och smått uppkäftig som man är i den åldern då man tycker sig veta bäst. Detta hade min chef uppmärksammat och när inryckningen närmade sig fick jag ett gott råd av honom: ”När du nu ska in i det militära så ifrågasätt för fan ingenting utan gör bara som de säger så kommer det att gå bra.”.

Jag lovade att sköta mig.
Efter inryckning blev jag placerad på malajkompaniet, mest på grund av regementsläkarens medicinska felbedömning. Han uppvisade för övrigt stora likheter med bataljonsveterinär Åkerström i Grönköping. Han som efter en sen kväll på stadshotellet upptäckte en biologisk sensation på gatan; en hund med två huvuden!

Efter att hustrun och jag installera oss i vår första lägenhet behövde vi ett par sänglampor. Detta var i mitten på 1960-talet, före mobiltelefoner och internet. Försäljningsställen fick sökas i telefonkatalogens ”gula sidor”. Under rubriken ”Belysning” hittade jag ”Lilux Belysning AB”, beläget invid Jarlaplan. Deras annons imponerade, där måste det ju finnas sänglampor.

Jag gick in i ett skomakeri vid Smolenskyplatsen, en liten lokal på kanske tjugo kvadratmeter.

Man gick ner några trappsteg från gatan för att komma in i lokalen. Det doftade läder och klister som det brukar göra i alla skomakerier, oavsett var i världen man befinner sig.

Jag befann mig i Moskva intill den enorma vita byggnad där bland annat finländska Stockmanns slagit upp sina portar. Jag gick in i skomakeriet och frågade där, om man möjligtvis kände till en gata som hette Mala Kakvinskaja Pereulok ? En så liten och obetydlig gata att den inte fanns med i den tjocka kartbok som jag hade.

Alla i skomakeriet skakade på huvudet. Ingen kände till den lilla kakavinskajagatan och skomakaren brydde sig egentligen inte. En assyrier som hette Vladimir och vars förfäder kommit till Moskva i samband med osmanernas erövring av Bagdad.

Skomakaren hade viktigare saker att ägna sig åt, än att bistå svenskar på besök i Moskva om vägen till en liten oansenlig gata i denna miljonstad.

Då säger plötsligt en kvinnlig kund i butiken ”det där är nog fel, ska vara Malaja Nikitskaja” men den gatan ligger en bra bit bort. Du får gå en halvtimme mot Park Kultury.”

”Vem ska du besöka ?” frågade hon. Jag svarar att jag ska besöka ett företag, ett flygbolag som heter Streamline.

Hon halar fram sin mobil och ringer ett samtal, tydligen till någon som heter Svetlana på hennes kontor. Efter en lång diskussion de två kvinnorna emellan, kommer ett besked.

Svetlana har tydligen studerat en extra omfattande kartbok, med stadens samtliga gator där minsta lilla gatstump tagits med, och nu har klarhet skapats i saken.

Jo, gatan existerar och så får jag en korrekt beskrivning. Den vänliga ryskan, som heter Oksana, har bråttom. Jag tackar henne, tack vare henne kommer jag att finna Mala Kakavinskaja. Oksana skulle ju egentligen bara besöka skomakaren under en kort stund för att hämta sina högklackade röda skor och inget mera.

”Men får jag inte bjuda er på en kopp thé, någon gång i framtiden som tack ? frågade jag. ”Det är sällan man möter en sådan omtanke i en storstad, att någon ägnar närmare tjugo minuter i telefonen för en helt främmande människas sak”.

”Nej, helt omöjligt”, svarade Oksana avvärjande. ”Men hälsa till Sverige. Min son hoppas på att göra en Björn Borg. En ryss som vinner Wimbledon fem år i rad.”

”Var det fem år i rad, han vann” frågade jag.

”Jag vet inte så noga”, svarade Oksana med ett leende. Och så skyndar hon snabbt iväg och det sista jag ser av henne är att hon försvinner i folkvimlet utanför Stockmanns.

Jag travar iväg i riktning mot Mala Kakavinskaja, den oansenliga gatan, så oansenlig att den inte tas med i vanliga kartboken över Moskva, men den ligger vid Novy Arbat, om nu någon undrar. Men framför allt, när du inte hittar i en storstad, gå alltid in i närmaste skomakeri för att fråga om vägen. Det brukar löna sig. I alla fall om storstaden heter Moskva.

Här samlas all världens litteratur. Inte minst hittar man Jan Guillous alla deckare i samlingarna. Allt samlat i en busskur i Norra Lagnö. En gång var detta kanske en hållplats för Värmdös gula bussar.  Kuren står där i korsningen Toivovägen – Lagnövägen – den är fylld med böcker.