Ett bra råd min mor gav mig innan jag var mogen för arbetsmarknaden i mitten på 1950-talet var att gå en kurs i maskinskrivning. Kursen arrangerades av Åtvidabergsinstitutet vid Norrmalmstorg i Stockholm. Man fick där lära sig skriva med hel fingersättning på den gamla mekaniska Haldan. Jag blev den näst snabbaste eleven, endast slagen av en hårding till tjej som skulle bli sekreterare och slamrade ned godkänt slutprov några sekunder före mig.
Jag har haft stor nytta av konsten att skriva utan att titta på tangenterna och diplomet från Åtvidabergsinstitutet skulle visa sig bli värdefullt, inte minst då det blev dags för militärtjänsten.
Efter inryckning till infanteriregementet i Strängnäs 1961 och utrustad med Ak 4 skulle min föga avundsvärda uppgift bli att traska bredvid stridsvagnarna och bli kanonmat.
Men det blev inte så. Efter den inledande läkarundersökningen blev jag kallad till regementsläkaren som sett något på min lungröntgen.
– Jag ser här att Hansson har hål på en lunga, sa han, och betraktade röntgenplåten.
– Har jag?
– Ja, det märker väl Hansson när Hansson går i trappor?
– Njae…, sa jag svävande och försökte tänka efter, flåsade jag i trappor?
– Hursomhelst, fortsatte han, så förstår Hansson att Hansson inte kan göra full krigstjänst med hål på lungan. Ni flyttas till handräckningskompaniet.
Jag blev för säkerhets skull remitterad till en lungspecialist i Eskilstuna som skulle ha sista ordet i ärendet.
– Jag har tydligen hål på en lunga, sa jag.
– Hål på en lunga? Vad är det för trams!
Specialisten tittade misstroget på mig.
– Regementsläkaren sa…, längre hann jag inte innan han avbröt.
– Jaså han… (tung suck), ja, ja, så här ligger det till; ni har inte hål på någon lunga, då skulle ni inte ens orka stappla hit, nej, det finns små luftblåsor på utsidan av lungorna som vid en kraftansträngning kan frigöras i bröstet och förorsaka smärta hos en del personer. Det går över av sig självt, men eftersom det tydligen kan hända er ibland är det väl bäst att ni får tjänstgöra inom handräckningen (läs malajkompaniet).
Jag kan inte påstå att det var ledsamt att slippa ålning medelst hasning ute på fälten.
På malajkompaniet uppmärksammades mitt betyg i maskinskrivning och jag blev skrivbiträde på sjukan.
Det blev en tid bland fotsvettosande beväringar i väntrummet. Jag skötte registrering och inrop av rekryterna som anmält allehanda åkommor för att slippa ansträngande övningar. Ont i ryggen låg högst upp i statistiken.
Statistik ja, på grund av mina urusla betyg i matte fick jag svårigheter med att ta fram statistiken för olika åkommor som varje vecka skulle rapporteras till höjdarna i kanslihuset.
En stamanställd uttråkad sergeant som assisterade läkaren såg hur jag svettades med procenten och kom till undsättning.
– Problem? undrade han kort.
– Jo, erkände jag, har lite svårt för det här…
– Äh, sa han, ta förra årets pärmar och kopiera rapporterna rakt av, det är ändå ingen jävel som märker något.
Lättad gjorde jag som han sa, men jag måste erkänna att samvetet fick sig en törn, uppfostrad till ärlighet och hederlighet som jag var. Men sergeanten fick rätt, ingen reagerade på mina kopierade rapporter.
Tvärtom blev jag befordrad till skrivbiträde på kanslihuset och tillvaron blev nästan civil, tack vare en kurs i maskinskrivning.
Uffe Hansson