Då jag tagit mitt körkort 1960 till det facila priset av trehundra kronor stod en egen bil på önskelistan. Det blev en väl begagnad Citroén B11 Sport från 1953, samma modell som i de franska svartvita gangsterfilmerna från tiden. Treväxlad låda som manövrerades via en spak mitt på instrumentbrädan. Mekaniska körriktningsvisare som fälldes ut från sidorna och dåliga bromsar.
Många begagnade bilar senare var jag stadd vid så pass kassa att jag kunde beställa en helt ny bil. Året var 1999 och det skulle bli mitt livs märkligaste bilaffär. Av barmhärtighetsskäl utelämnar jag bilmärket, men jag kan avslöja att det var en av Tysklands största bilproducenter. Ordern skrevs på våren och jag skulle få den nya bilen, modellen för år 2000, i december.
När vi närmade oss jul och jag inte fått något leveransbesked ringde jag upp försäljningsavdelningen.
– Jaha… svarade en man, skulle du få leverans i år sa du?
Jag förklarade att så var fallet och gav honom ordernumret.
Det blev tyst i luren och jag hörde honom prassla med papper. Efter en stund bad han att få återkomma.
En halvtimme senare ringde en dam upp.
-Det gällde den här ordern… jag måste tyvärr meddela att vi missat att beställa bilen, jag är hemskt ledsen.
-Det var ju väldigt tråkigt, sa jag.
-Ska vi ändå beställa en ny bil åt dig? Du får givetvis gratis lånebil under väntetiden?
-Ja, ok, sa jag, men jag vill ha samma typ av lånebil som den jag beställt.
-Absolut! sa damen lättad, jag ordnar det, du kan hämta bilen när du vill, den är fulltankad.
Alla kan göra fel, det är mänskligt, även om tanken på att en bilförsäljare skulle missa en order på en splitter ny bil var näst intill osannolik.
Året gick, jag var försedd med gratis bil och hade egentligen inget att klaga på. När vi närmade oss slutet på året och jag inte hade hört något om leveransen ringde jag upp på nytt.
-Det gällde min nya bil, förklarade jag och gav damen ordernumret, är den på gång?
Liksom förra gången blev det en stunds tystnad och prassel av papper. Samma procedur, märkligt, hon kunde inte hitta ordern och bad att få återkomma.
Det dröjde längre innan de hörde av sig den här gången. Slutligen ringde en kvinnlig chef upp. Hon lät nervös och förklarade att hon var ny och inte kände till historiken kring ordern. Via hennes mobil kunde jag höra att hon satt tillsammans med kollegor. Nu hade hon ett dåligt besked till mig.
-Det ser inte bättre ut än att vi missat din order igen… jag är verkligen ledsen.
Jag trodde knappt mina öron. Om den första ordermissen var osannolik, vad skulle man då kalla detta?
-Är det sant!? var allt jag fick fram.
-Ja, dessvärre, jag är jätteledsen, och nu måste jag fråga dig om du fortfarande vill köpa en bil av oss? Den kommer i så fall att levereras i december.
-Jag var mållös. Ett år till alltså…
-Jo…, sa jag dröjande, …men då måste ni göra mig jävligt glad!
Hon hade bara lagt ned mobilen påslagen och jag kunde höra hur det pratades runt bordet.
”Han blir kvar, men vill att vi gör honom glad”, hördes kvinnan.
Mummel av röster. ”Han kan ju gå till kvällspressen med det här!” sa någon, ”vi har inte en chans” sa en annan.
Kvinnan tog upp luren igen.
-Vi ska självklart kompensera för det här, vi drar av tjugofem tusen på köpesumman. Och du får givetvis behålla lånebilen fram till leverans som tidigare.
Jag försökte samla tankarna.
-Och fyra nya vinterdäck, sa jag.
-Vi ordnar det, sa kvinnan med tillkämpat lugn, jag ber verkligen om ursäkt.
På hösten blev jag uppringd av en man på däckverkstaden.
-Jo…, sa han, de här vinterdäcken du skulle få finns inte kvar, så vi måste välja ett annat märke. Är det ok?
-Antagligen billigare då, sa jag misstroget.
-Nä, de är dyrare, men vi får ju ta den smällen också.
I december blev det verkligen leverans. Den som hade hand om utlämningen visade sig vara en gammal bekant. Han gjorde stora ögon när han såg mig.
-Är det du som ska ha den här bilen!?
-Ja, äntligen, sa jag.
Orderfiaskot hade tydligen spritt sig på företaget och han tog sig åt huvudet när han lämnade över nycklarna.
-Ja, du, sa han och suckade, den här bilen har kostat företaget mycket pengar!
-Jag hade så när sagt att det gläder mig, men jag avstod, tackade och körde äntligen hem i min nya bil.
Ulf Hansson