Lagen och våra entreprenadavtal är formulerade så att köparen skall ha rätt att hålla inne med betalningen till ett belopp som motsvarar de yrkandet köparen har.
I vissa fall medger avtalet också en viss kvittningsrätt för sådan fordran, vilket normalt innebär att man krediterar beloppet innan man betalar resterande.
Så långt tycker jag och de flesta jurister att det inte är så konstigt. Men om denna möjlighet används in absurdum, då blir detta riktigt fel.
Exempel; ett byggföretag (BF) fick felaktiga varor vid en entreprenad. Varorna var köpta genom en återförsäljare (ÅF). ÅF hade köpt varorna av en tillverkare (TV). Alltså tre led var berörda av denna reklamation. Det var ingen tvekan om att rörde sig om ett tillverkningsfel som första ledet skulle ta fullt ansvar för. Det ansvaret omfattade också att snarast företa omleverans och stå för kostnaderna till följd av felet. Omleveransen till felfria varor gick i en s.k. ”gräddfil” med högsta prioritet och inom en vecka var allt med reklamationen överstökat, utom med betalningen av fakturor och fordringar parterna emellan.
Jag har nu jämnat av siffrorna för att det skall bli lättare att följa, utan att ge en skev bild av verkligheten. BF höll inne med all betalning av sina fakturor från ÅF 800 000. ÅF höll inne med all betalning av fakturor till TV 400 000 och TV höll inne med betalning av införtjänad årsbonus med 300 000 kronor! Sammanlagt hade det stannat upp med betalningen av hela 1 500 000 kronor. För vadå, kan man fråga?
Enligt allmänrättsliga principer är den skadelidande parten skyldig att minimera sitt skadelidande vid skadeståndsberäkning och skall därför aldrig beställa hjälp, göra något på egen hand eller annars företa något som kan påverka skadeståndsanspråken utan att på förhand ha diskuterat detta med motparten, som i detta fallet var tillverkarens, eftersom det var ett tillverkningsproblem. De hade på förhand tagit upp detta och gjort en muntlig överenskommelse om 100 000 kronor. Men när man nu skulle lösa upp och betala för alla fakturor frånföll BF överenskommelsen och kom istället med motkrav om 500 00. Det var ändå 300 000 mindre än vad han höll inne med betalningen för till ÅF. TV som inte hade något avtal med BF fick gå in och såg över BF yrkande rad för rad.
Vi analys av BF yrkande fann man flera poster som inte skulle vara med, felaktiga och schablonsberäknade kostnader som delats med övrig entreprenad. Rätta beloppet var 100 00 kronor som kommit överens om från början.
Allmänrättsliga principer som gäller för skadeståndsberäkningar så skall den skadelidande ha rätt till ersättning för den skada de lidit till följd av fel i vara. Det betyder kort att har du kostnader för 100 på en resultaträkning som skall du ha 100 på intäktsidan och och inte 150, som många tycks tro.
Nu använder BF innehållande med betalningen av fakturor på två sätt; i) han friserade sitt bokslut eftersom detta pågick över ett årskifte med bokslut, ii) som gisslan, ju mer parterna ville ha betalt kunde han utöva påtryckning om att få fullt betalt för sina yrkanden, vare sig dessa var ok! eller ej.
Jag undrar nu om det är någon av läsarna som känner igen detta fenomen eller ej? Som konsulterande och rådgivande jurist ser jag detta som en vanlig företeelse, i synnerhet över bokslut. Detta gisslandrama har också lett till utvecklingen av goodwill ersättningar i branschen, som uppgår till stora belopp i branschen. Här håller BF ÅF och TV tillsamman som gisslan för fakturor på 1 500 000 kronor för att få ut 500 00 kronor, vilket är 400 00 mer på intäktsidan än kostnadssidan på 100 000 kronor. Alltså en nettoförtjänst på 400 000 för en reklamation för en reklamation.
Är det så vi skall tjäna pengar i våra företag?
Sten Folkesson, konsultativ och rådgivande jurist för bygg- & bygghandel.