Ett villkor om att icke godkända rot-avdrag ska ersättas av kunden gäller trots att hantverkaren underfakturerat materialkostnaden. Det slår hovrätten fast i en färsk dom. Men man öppnar för att ge kunden rätt i särskilda fall.
Målet i Göta hovrätt har följts med spänning av branschen och organisationen Villaägarna har uppmärksammat fallet och ifrågasatt domen i tingsrätten som gav hantverkaren rätt. Den 3 februari kom avgörandet i Göta hovrätt som på nytt gav hantverkaren rätt.
Den småländske hantverkaren och kunden, en kvinna boende i Östergötland, ingick skriftligen ett avtal om att hantverkaren skulle installera en luftvärmepump i kvinnans hus.
Kvitterade ut skattereduktion
Enligt avtalet uppgick den totala kostnaden för installationen till 19 500 kronor inklusive mervärdesskatt. Beloppet avsåg arbete och material. I avtalet angavs vidare att ”Beräknat ROT-avdrag, om det kan göras, är – 8 500 kr” och att kvinnan på leveransdagen skulle betala 11 000 kr till hantverkaren, vilket motsvarade den totala kostnaden för installationen med avdrag för beräknat Rot-avdrag. Därav kan den slutsatsen dras att arbetskostnaden skulle uppgå till 17 000 kronor medan materialkostnaden var 2 500 kronor.
Pumpen installerades i december 2013 och hantverkaren kunde kvittera ut 8 500 kronor i skattereduktion av Skatteverket.
Vid en efterkontroll knappt ett år senare begärde emellertid Skatteverket in underlag för beräkning av arbetskostnaden samt inköpsfakturor på inköpt material. Det konstaterades att materialet hade underfakturerats och någon godtagbar förklaring till hur arbetskostnaden har beräknats hade inte lämnats.
Återbetalning
Skatteverket beslutade därför att den utbetalningen av den begärda skattereduktionen skulle återbetalas. Kunden fick alltså ingen skattereduktion och därför krävde hantverkaren 8 500 kronor i ersättning av kvinnan på grund av det nya läget.
Kunden menade att parterna muntligen avtalat att villkoret om att hon ska ersätta hantverkaren för eventuellt underkänt Rot-avdrag enbart gällde om skälet till underkännandet var att hon själv saknade skattemässigt utrymme som berättigade till Rot-avdrag.
Det ansågs inte bevisat. Då hävdade kvinnan i stället att villkoret ska jämkas på grund av att det är oskäligt. En kund ska inte behöva drabbas av att hantverkaren inte kan redovisa sina material- respektive arbetskostnader.
Varken tingsrätten eller hovrätten anser att villkoret är oskäligt. Hovrätten konstaterar att regeringen när propositionen om Rot-avdrag skrevs fastslog att utföraren (hantverkaren) får se till att avtalsvägen förbehålla sig rätten att kräva köparen på ytterligare betalning i händelse av att han eller hon inte kan erhålla utbetalning från Skatteverket. Det skulle också täcka in situationer där Skatteverket återkräver en utbetald ersättning för att förutsättningarna för skattereduktion inte är uppfyllda.
Skäligt villkor
Redan därför anser hovrätten att villkoret är skäligt.
Kvinnan menar då att det är orimligt att hon ska betala eftersom hov vid avtalstillfället inte kunde förutse att hon skulle nekas skattereduktion. Här skriver hovrätten: ”Hovrätten konstaterar att bestämmelserna innebär att utföraren kan begära en preliminär reduktion av köparens skatt medan det är köparen som slutligen ska begära skattereduktion, vilket han eller hon gör i sin inkomstdeklaration. Köparen bär alltså det yttersta ansvaret för att förutsättningarna för skattereduktionen är uppfyllda”.
I detta fall menar hovrätten att kvinnan kunde gjort sin kontroll bättre eftersom storleken på material- och arbetskostnad för installationen har reglerats i parternas avtal. Hon var sålunda medveten om debiteringen för installationen när hon ingick avtalet.
Den småländske hantverkaren vinner alltså målet.
Hovrätten gör dock en avslutning som kan ge hopp till kunder i andra speciella situationer rörande nekad skattereduktion genom att skriva att ”ett villkor om att köparen ska ersätta utföraren för inte godkänt ROT-avdrag torde i vissa situationer kunna anses som oskäligt och jämkas”. Vilka dessa situationer kan tänkas vara får vi dock inte veta. På juridiskt språk kallas detta ett ”obiter dictum”, det vill säga ett resonemang som inte rör det aktuella fallet i sig men som kan åberopas i andra framtida situationer.