Mitt intresse för teknik började med min första Meccanolåda på 1940-talet och har fortsatt genom åren. På 1950-talet var det Rock´n Roll som gällde och jag och en kompis beslöt oss för att bygga en jukebox. Upprymda av ungdomens, aningslösa entusiasm kastade vi oss över projektet.
Vi blev dock inga konkurrenter till vare sig Würlitzer, Seeburg eller Rock-Ola, projektet sprack redan på ritningsstadiet. Insikten om alla reläer, specialkugghjul och mekaniska sökfunktioner som skulle tillverkas blev för mycket för våra stackars hjärnor.
Senare i livet, då jag gift mig, tyckte jag att hustruns handarbete borde automatiseras. Hon virkade och det var ett ständigt ryckande i nystanet som låg bredvid henne i soffan. En apparat som automatiskt matade fram garnet borde ju revolutionera hela handarbetsbranschen. Att ingen kommit på det förut?
Det blev en halv dag i Patentverkets arkiv. Vad hade man hittat på tidigare? Det visade sig att inte ens denna extrema nisch hade undgått uppfinnarnas klåfingrar. Men min idé var effektivare.
Min konstruktion fungerade så att garnnystanet lades i en liten plastbalja. Tråden löpte sedan ut från baljan genom en ögla och in mellan två matarrullar som drevs av en elmotor. Motorn försågs med en nivåkänslig kvicksilverbrytare som genom en vipparm påverkades av garnets sträckning. Då garnet spändes (hustrun behövde mer garn) startade motorn och en bit garn matades fram blixtsnabbt.
Till min oförställda förtjusning fungerade apparaten och en kväll var det dags att inviga den.
Glädjen blev dock kort. Efter att ha virkat som besatt hela kvällen gav hustrun upp och förklarade att hon kände sig som en maskin. Garnet som nu ständigt matades fram gjorde att hon stressades till en arbetstakt hon aldrig varit i närheten av tidigare.
– Jag känner mig jagad, förklarade hon och satte undan apparaten.
Nästa projekt blev en automat för utfodring av akvariefiskar. Att ingen tänkt på det tidigare?
Jag ritade en apparat med en tidursmotor monterad på en liten silo för fiskmaten. Apparaten sprätte ut en portion mat två gånger om dagen. Dessutom tände och släckte den belysningen i akvariet. Bekymmersfritt!
En bekant som var tekniker och hade arbetat med de gamla bussarnas mekaniska biljettautomater hjälpte mig med prototypen.
En av tjejerna på jobbet erbjöd sig att prova apparaten hemma i villan där man hade ett akvarium i gillestugan.
Efter en månad lämnade hon tillbaka apparaten i tre delar. Jag undrade med spänning hur det hade gått.
– Nja, sa hon, inget vidare om jag ska vara ärlig. Apparaten funkade, det är bara det att vi helt tappade kontakten med fiskarna. Förut gick vi ned och gav dem mat och pratade lite med dem, det var liksom trivsamt, men efter att vi satt dit automaten glömde vi bort dem helt. Det var nästan skönt att apparaten gick sönder.
Uffe Hansson