Efter att hustrun och jag installera oss i vår första lägenhet behövde vi ett par sänglampor. Detta var i mitten på 1960-talet, före mobiltelefoner och internet. Försäljningsställen fick sökas i telefonkatalogens ”gula sidor”. Under rubriken ”Belysning” hittade jag ”Lilux Belysning AB”, beläget invid Jarlaplan. Deras annons imponerade, där måste det ju finnas sänglampor.
Affärerna stängde klockan 18 på den här tiden och det gällde att ta en rask promenad från city där jag jobbade för att hinna före stängning.
När jag kom fram till porten möttes jag av en skylt; ”Ingång runt hörnet”. Där fanns en större port till vilken en röd matta låg utrullad. Jag hamnade precis i rygg på två herrar som med fladdrande ytterrockar skyndade fram på mattan. I dörröppningen togs vi emot av en elegant herre som med en bugning önskade oss välkomna. Tjusigt värre, detta var tydligen själva lamputställningen.
En bit in i lokalen fanns en garderob där herrarna hängde av sig ytterrockarna. Jag gjorde likadant och följde dem. En bit längre in hördes sorlet från en grupp människor. Jag började spana efter sänglampor i de olika dörröppningarna, men såg inga lampor alls och avbröts av en herre som presenterade sig: ”Vi har väl inte setts”, sa han, ”Wärnberg här, från PUB”. Vi skakade hand och jag svarade att det nog var första gången och presenterade mig; ”Hansson”.
Längst bak i huvudet ringde en liten varningsklocka, men nyfikenheten tog över, var hade jag hamnat?
Flera ur gruppen kom fram och presenterade sig. Jag följde mönstret och återgäldade artigheten. Alla utom jag verkade veta vad som pågick.
En herre började tala med mig om finsk lampdesign. Jag sa att jag just nu var särskilt intresserad av sänglampor.
Jaha…, sa han trevande, vet inte om vi får se några här…, du har förstås sett Hans Agne Jakobssons ”Kuben”?
Ja, verkligen speciell design, chansade jag utan att ha en aning om vad vi pratade om.
En herre klappade i händerna och förkunnade att det var dags för någonting.
Jag föstes med gruppen in i en liten aula med filmduk.
En ung man bredvid mig presenterade sig som representant för varuhuset NK.
Trevligt, sa jag, ni har mycket bra grejor.
Jag hade tydligen halkat in på en informationsträff för inköpare.
Några sänglampor syntes inte till och efter en timme släckte föreläsaren projektorn och förkunnade: ”Nu ska vi titta på lysrör, följ mig!”. Vi följde honom ut ur aulan. Nu borde jag få chansen att avlägsna mig, det här blev mer och mer absurt.
Men icke. Jag fann mig på nytt mitt i gruppen och kom inte undan.
Efter lysrören föstes vi tillbaka till samlingsrummet. Jag slängde en längtansfull blick mot garderoben, men det gick inte att fly den här gången heller. Jag var fast.
Medan vi tittade på lysrör hade man dukat upp ett buffébord till församlingen. Utmärkt, jag hade inte fått någon middag och när jag ändå varit med så här länge kunde jag lika gärna ta en bit mat innan nästa utbrytningsförsök. Jag skulle just greppa en tallrik då jag till min fasa upptäckte att det låg placeringskort vid varje servett!
Spelet var slut, jag fanns definitivt inte med på gästlistan. Nu gällde det att göra en hygglig sorti, men hur?
Jag lät mig sakta kringgås i buffékön genom att låtsas leta efter något i kavajfickorna. När jag krånglat mig sist i kön och folk var upptagna med att hitta sina platser vid bordet drog jag mig diskret, trippande baklänges, mot garderoben. I samma ögonblick som jag grep rocken tyckte jag mig se i ögonvrån att någon tittade förvånat efter mig, men nu var det bara att låtsas ha fått hastigt förhinder och skyndsamt ta sig till utgången och friheten.
Ute på gatan andades jag ut, puhh!
Hemkommen alldeles för sent för middag undrade hustrun var jag varit.
Vilken tid det tog, hittade du några sänglampor?
Nej…
Hade de stängt?
Jag kände mig tom i huvudet.
Ja…, nej, alltså…, stängt var det inte, men…, det är lite svårt att förklara…
Hustrun tittade misstroget på mig. Jag sjönk ihop i soffan.
Alltså, så här var det…
Hustrun lyssnade storögd, tog sig för pannan och suckade.
Gå till Åhlbergs möbler i morgon, där finns det sänglampor, sa hon och slog på tv:n.
Uffe Hansson