När jag och hustrun letade hus i slutet av 1970-talet var det full gas i Sverige. Det hade visserligen varit en oljekris 1973, men den var snart glömd och man eldade för fullt i de fossila oljepannorna. Den allmänna inställningen till natur och miljö var ungefär densamma som musikern, programledaren och tv-profilen Sten Broman gav uttryck för; ”naturen är bara ett staffage för mänskliga gärningar.”.
Liksom nu var villamarknaden het. Folk var närmast rabiata i sin iver att komma över en kåk. Ofta var huset redan sålt när vi kom till visningen, spekulanterna drog fram checkblocken redan i entrén och köpte på stående fot utan husesyn. Ibland kom köparen inte ens dit, affären hade gjorts upp på förhand.
Vi genomled bortåt hundratalet visningar utan att ens få vara med i budgivningen.
I all denna kapplöpning minns jag en något udda försäljning. Det gällde en äldre 40-talsvilla i Sundbyberg med prislappen en halv miljon. Vi hann vara med i budgivningen och låg lika med den första köparen. Jag försökte bjuda över med tjugofemtusen, men mäklaren återkom med beskedet att ägaren inte ville ha mer pengar. ”Ni får väl boxas om köpet”, sa mäklaren, men vi lämnade w/o i den matchen.
1979 fick vi till slut chans på ett källarlöst kedjehus i Vällingby. Samma prislapp, en halv miljon. Säljaren hade bråttom och jag fick låna till kontantinsatsen av min hyggliga arbetsgivare tills vi hann ordna banklånet. Vi flyttade in under snöstorm i december. Allt kändes bra så när som på att förra ägaren tagit med sig postlådan inklusive stolpe när han stack.
Kedjehuset ingår i en grupp om fyrtiofem hus som byggdes 1968. Bil var en självklar standard, garaget ligger tre meter från ytterdörren. Tomterna på cirka 600 kvm hyrdes av Stockholms Stad. Tomträttsavgiften höjdes dock kraftigt år från år och när borgerligheten kom till makten lite senare erbjöds vi köpa tomterna till ett mycket förmånligt pris, det tackade vi särskilt för.
Husen är självbyggen under överinseende och i regi av Småa (Småstugebyrån). Den andra oljekrisen 1979 blev för mycket för husägarna och alla övergav oljepannorna med tillhörande oljetankar och förlitade sig på kärnkraften. Det blev elpannor till en början, senare också andra lösningar, till exempel jordvärme.
Döm om vår förvåning när vi för några år sedan fick ett brev från Länsstyrelsen i vilket man förklarade att våra kåkar nu var kulturmärkta (numera Q-märkning).
Vem hade trott det när vi flyttade in i ett tämligen vanligt kedjehus 1979.
Ulf Hansson