Min idrottsliga bana började med ett totalt fiasko. Det var sommar, jag var 10 år och på sommarlov i Öregrund. Tennis var det stora intresset, men jag hade ännu aldrig spelat på en riktig tennisbana. Alltför ofta hade jag använt mormors ytterdörr som bollplank tills tålamodet svek henne och hon gav mig en åthutning med knuten näve.
Nu hägrade tanken på att få spela på Tallparkens utomhusbana, en riktig bana med det klassiska röda gruset. Min systers fästman, en vältränad ung skogshuggare från de norrländska skogarna, lovade ställa upp som motspelare. Nya racketar och bollar införskaffades.
Tennisbanan administrerades av kamrer Leufstadius som även ansvarade för stadens kall- och varmbadhus.
Vi fick en tid och snart var den efterlängtade stunden inne då jag skulle få spela riktig tennis på en riktig bana. Jag var en tämligen mager pojke som växte för fort och därför led av järnbrist, något som skulle visa sig bli katastrofalt när det gällde idrott.
Det var en fantastisk sommardag då vi knallade iväg till Tallparken. Jag hade stundtals legat sömnlös och fantiserat om hur vi slog våra bollar natten innan och brann av iver att få sätta igång.
Då börjar vi! ropade min motspelare och slog iväg första bollen mot mig.
Då blev allt svart. Gardinen gick ned. Upphetsningen inför att få spela tennis på en riktig bana hade blivit för mycket och jag svimmade.
Jag var plötsligt helt kraftlös och det blev en snöplig sorti hemåt på darrande ben, hängande i skogshuggarens arm.
Många år senare spelade jag motionstennis och tyckte själv jag hade bra känsla för spelet. För att få lite vägledning och tips hade en av mina motspelare en kväll anlitat en tränare på Janne Lundqvists tennisstadion i Stockholm.
Tränaren bad oss sätta igång och iakttog oss en lång stund innan han föreslog några smärre tekniska korrigeringar hos min motspelare. Då vi hållit på en bra stund utan att jag fått någon reaktion från tränaren började jag tro att jag var riktigt bra. När vår timme var slut ville jag ändå veta vad han tyckte. Han gav mig en missmodig blick.
Du ja…, du spelar som gamle kung Gustav den femte, du har en del att jobba på, sa han och avlägsnade sig.
För mitt inre såg jag gamla journalfilmer med ”V-Gurra” på tennisbanan med sina knyckiga slag. En nedslående syn.
Hur gick det med tränaren? undrade hustrun när jag kom hem.
Det gick fint, han tyckte att jag spelade som en kung.
Långt senare i livet ville några sportentusiaster på kontoret att företaget skulle anmäla ett gäng till det årligen återkommande Rösjöloppet i Edsberg strax norr om Stockholm. Banan har en sträcka på 11,2 km i kuperad skogsterräng. Vi blev ett tiotal som anmälde oss varav jag var äldst med mina 50+.
Det var en varm och solig dag. På startplatsen hade man tidigt börjat med uppvärmningen från en scen med dunkande musik på hög volym.
Starten gick och man släppte iväg grupp efter grupp som småsprang mot den första backen för att sedan försvinna in i skogen.
Frånsett några enstaka joggingrundor på lunchrasterna hade jag ingen särskild löpträning i bagaget. Orken började sina och så småningom bildades ett gäng jämförbara gubbar som stönade och flåsade högljutt. Stundtals stannade vi för att hämta luft. Flera gånger blev vi omsprungna av grupper som startat efter oss.
Vi kan väl hålla ihop och gå i mål samtidigt! stönade en av gubbarna.
Absolut! sa jag och joggade vidare.
När vi stapplande närmade oss målgång flög tävlingsdjävulen i mig. Jag ville ändå inte bli sist. Med en sista kraftansträngning ökade jag och tog mig förbi de andra.
Va fan! börjar du spurta din jävel!? frustade en av gubbarna bakom mig.
Nästan framme blev vårt gäng omsprungna av en betydligt spänstigare grupp och vi blandades med dem i målfållan. Det blev trångt och funktionärerna delade ut medaljer i rasande fart.
När vårt trötta gäng pustade ut och hämtade dricka tittade en av gubbarna på träskivan med medaljen.
Silver? det kan ju aldrig vara rätt, vi blev ju helt klar sist…
Nu orkade ingen bry sig. Genom den allmänna röran i målfållan hade vårt jumbogäng hamnat bland ett gäng spänstiga silvermedaljörer och funktionärerna hade inte klarat av att hålla reda på vem som var vem. Hemma visade jag stolt upp silvermedaljen från Rösjöloppet.
Fantastiskt! sa hustrun, var det i rullatorgruppen?
Ulf Hansson