Skomakeriet visste vägen

Jag gick in i ett skomakeri vid Smolenskyplatsen, en liten lokal på kanske tjugo kvadratmeter.

Man gick ner några trappsteg från gatan för att komma in i lokalen. Det doftade läder och klister som det brukar göra i alla skomakerier, oavsett var i världen man befinner sig.

Jag befann mig i Moskva intill den enorma vita byggnad där bland annat finländska Stockmanns slagit upp sina portar. Jag gick in i skomakeriet och frågade där, om man möjligtvis kände till en gata som hette Mala Kakvinskaja Pereulok ? En så liten och obetydlig gata att den inte fanns med i den tjocka kartbok som jag hade.

Alla i skomakeriet skakade på huvudet. Ingen kände till den lilla kakavinskajagatan och skomakaren brydde sig egentligen inte. En assyrier som hette Vladimir och vars förfäder kommit till Moskva i samband med osmanernas erövring av Bagdad.

Skomakaren hade viktigare saker att ägna sig åt, än att bistå svenskar på besök i Moskva om vägen till en liten oansenlig gata i denna miljonstad.

Då säger plötsligt en kvinnlig kund i butiken ”det där är nog fel, ska vara Malaja Nikitskaja” men den gatan ligger en bra bit bort. Du får gå en halvtimme mot Park Kultury.”

”Vem ska du besöka ?” frågade hon. Jag svarar att jag ska besöka ett företag, ett flygbolag som heter Streamline.

Hon halar fram sin mobil och ringer ett samtal, tydligen till någon som heter Svetlana på hennes kontor. Efter en lång diskussion de två kvinnorna emellan, kommer ett besked.

Svetlana har tydligen studerat en extra omfattande kartbok, med stadens samtliga gator där minsta lilla gatstump tagits med, och nu har klarhet skapats i saken.

Jo, gatan existerar och så får jag en korrekt beskrivning. Den vänliga ryskan, som heter Oksana, har bråttom. Jag tackar henne, tack vare henne kommer jag att finna Mala Kakavinskaja. Oksana skulle ju egentligen bara besöka skomakaren under en kort stund för att hämta sina högklackade röda skor och inget mera.

”Men får jag inte bjuda er på en kopp thé, någon gång i framtiden som tack ? frågade jag. ”Det är sällan man möter en sådan omtanke i en storstad, att någon ägnar närmare tjugo minuter i telefonen för en helt främmande människas sak”.

”Nej, helt omöjligt”, svarade Oksana avvärjande. ”Men hälsa till Sverige. Min son hoppas på att göra en Björn Borg. En ryss som vinner Wimbledon fem år i rad.”

”Var det fem år i rad, han vann” frågade jag.

”Jag vet inte så noga”, svarade Oksana med ett leende. Och så skyndar hon snabbt iväg och det sista jag ser av henne är att hon försvinner i folkvimlet utanför Stockmanns.

Jag travar iväg i riktning mot Mala Kakavinskaja, den oansenliga gatan, så oansenlig att den inte tas med i vanliga kartboken över Moskva, men den ligger vid Novy Arbat, om nu någon undrar. Men framför allt, när du inte hittar i en storstad, gå alltid in i närmaste skomakeri för att fråga om vägen. Det brukar löna sig. I alla fall om storstaden heter Moskva.

E-mail:
Publicerad 2019-08-20 09:20:40

Senaste nummer

Byggaren 05 2019

Din röst är viktig