Efter sjuårig folkskola ville jag börja jobba och tjäna egna pengar. På examensdagen frågade min mor läraren om mina framtidsutsikter.
– Ja… det ska väl ordna sig för honom också, sa han, men någon kassör blir han aldrig.
Han ställde rätt prognos, jag var bedrövlig i matte, men femton år senare var jag huvudkassör på en av Stockholms största bankirfirmor. Så det kan gå här i livet, men det fanns ju räknemaskiner.
Det började med att jag fyllde fjorton och fick jobb i vaktmästeriet på Göteborgs Bank vid Brunkebergstorg i Stockholm. Den magnifika banksalen i marmor, mässing och mahogny imponerade.
– Milda makter, sa en nyanställd kompis och tittade med stora ögon, jag har kommit till mammons tempel!
Efter några år avancerade jag och blev värdebud på fond- och aktieavdelningen.
Vid den här analoga tiden reglerades affärerna på fondbörsen fysiskt mellan de många bankerna och bankirfirmorna i stan. Det kallades att ”gå med likviderna”. I våra stora portföljer fanns dagligen pengar och värdepapper till ansenliga belopp, ibland uppåt en miljon.
Säkerhetsanordningar var inte påtänkta, men vid den här tiden var Sverige i princip befolkat av hedersknyfflar och vi blev aldrig rånade.
Mina dagliga kontakter med banker och bankirfirmor resulterade i att jag fick jobb som kamrersassistent på en av Stockholms största bankirfirmor.
På börsen rådde Klondyke-stämning, mäklarna gick på högvarv och den stora mekaniska bokföringsmaskinen från Burroughs slamrade oavbrutet ned siffror på kontobladen. När det var dags för lunch hämtades maten från Operakällaren.
Kassan förvarades i kamrerens skrivbordslåda. Ibland stora belopp, men pengar betraktades ungefär på samma sätt som muraren betraktar sitt murbruk.
Ibland bemödade sig kamreren inte ens om att lätta från stolen utan slängde sedelbuntarna till bankbudet vid disken som likt en handbollsmålvakt fick fånga dem.
Jag blev så småningom huvudkassör och upplevde några hektiska år bland kunder, börsmäklare, aktier, bokföringsallegat och sedelbuntar. Varje dag kånkade vi värdepapper och pengar i stora väskor till och från valvet i närliggande bank. Inga rån då heller.
Minnena bleknar, men några finns kvar. Till exempel mannen vars yttre påminde om en uteliggare men som gjort sig en förmögenhet på börsen och knallade omkring med aktierna i en konsumkasse.
– Det är säkrast, sa han, folk tror jag har handlat käk.
Jag minns också finanshajen som gärna svepte tio Irish Coffee på raken då han åt en brakmiddag på krogen. Han hade blivit rik på fastigheter och beställde en dag fram en miljon från kontot i tusenkronorssedlar.
Pengarna skulle till Schweiz för att undgå skattmasen. När miljonen placerats i hans diplomatportfölj – måtten stämde exakt – visade han upp en tågbiljett.
– Ska du ta den där på tåget? undrade bankiren oroligt och pekade på portföljen.
– Javisst, det är perfekt, ingen kontrollerar tågen.
Efter ett antal stressiga och händelserika år slutade jag. Det sista jag hörde från min gamla arbetsplats var att kamreren skrapat ihop tillräckligt med kosing för att överta en mindre bankirfirma i stan. Där tog han ut alla pengar, brände upp bokföringen och stack till Spanien och öppnade bageri.
Uffe Hansson