När andra världskriget pågick som värst var Gunnar Sträng ordförande i Lantarbetarförbundet. Hitler stod på höjden av sin makt och Danmark och Norge var ockuperade. Sverige var inringat och hemmanazisterna flåsade demokratin i nacken.
Inom LO var man medveten om vad som hänt fackföreningsrörelsen i de ockuperade grannländerna. Man diskuterade hur man skulle förfara vid en invasion och – som Gunnar Sträng uttrycker det i sina memoarer – var den allmänna meningen att ”man ingalunda skulle lägga sig platt om hakkorsgubbarna kom”.
Beväpna ombudsmännen
Vid ett möte i juni 1941 beslöt LO att beväpna sina ombudsmän. Man bildade Pistolskytteföreningen Kamraterna, en till synes helt vanlig skytteförening, men när man granskar styrelseförteckningen visar det sig att styrelsen bestod helt av kända fackföreningsmän med Gunnar Sträng i spetsen. I själva verket var medlemskapet i LO en förutsättning för medlemskap i Pk Kamraterna.
Regeringen beviljade vapenlicenser för inköp av Waltherpistoler, två stycken i kaliber 7,65mm till varje fackförbund. Hur effektivt motstånd ombudsmännen kunde bjuda med dessa pistoler kan verkligen diskuteras. Gunnar Sträng ansåg sig tillräckligt omdömesgill för att tycka att det egentligen var käpprätt vansinne, men tillade att ”det var bra för moralen”.
Av förklarliga skäl höll man tyst om pistolerna. Det var bara Transportarbetarförbundets ordförande som vid en debatt råkade i affekt och röt åt några hemmanazister: ”Kom an bara! Vi är beväpnade!”.
Övades flitigt
Syftet med Pistolskytteföreningen Kamraterna var att bereda ombudsmännen erforderlig övning i vapnens användande och snart övades det flitigt.
I en källare på Wallingatan 2, några kvarter från LO-borgen i Stockholm, tränade man ofta med så kallade ”instickspipor” i Waltherpistolerna som därmed kunde skjuta med klenare ammunition (4mm).
Medlemmarna tyckte det var riktigt roligt att skjuta pistol. Albin Lind på LO blev så gripen att han stoppade in en telefonkatalog som kulfång i kakelugnen på tjänsterummet och brassade på för fullt så fort han fick en minut ledig. Inomhusövningarna kompletterades med ”fältmässig” skjutning med arméns pistol m/40 (9mm) under ledning av en furir från Svea Livgarde.
Övning ger färdighet och snart låg det pistolskyttemärken i olika valörer i ombudsmännens byrålådor. Men även om man uppskattade pistolskyttet som sport släppte man aldrig föreningens allvarligare syfte ur sikte. En skrivelse delades ut i vilken den som anmält utträde ur föreningen fick följande till livs:
”Du har en gång givit ditt löfte att stödja föreningens syften och vi vill hoppas att det inte är din allvarliga mening att svika detta löfte. Vi hoppas med ovanstående ha givit dig en sådan tankeställare att du beslutar dig för att återkalla din utträdesansökan och på nytt deltaga med dina kamrater i vårt betydelsefulla arbete. Du vet vad det gäller den dag stormen är över oss. Handla därefter! Du vet var kassören i föreningen träffas. Han förväntar sig att höra av dig. Med kamrathälsningar NN”. Det var ord och inga visor.
Gunnar Sträng säker skytt
Gunnar Sträng deltog i många tävlingar och visade sig vara en av föreningens säkraste skyttar. Vid Kretsmästerskapen i Stockholm 1942 placerade han sig på en hedrande sjätteplats bland 40 deltagare. Dessutom ingick han i Lantarbetarförbundets segrande lag. Samma år erövrade han Svenska Pistolskytteförbundets bronsplakett i den landsomfattande precisionstävlingen på ”Hemortens banor”.
I sina memoarer avslöjar han att han var mycket intresserad av pistolskyttet och behöll pistolen efter kriget. Under många år hade han en privat skjutbana i skogen bakom sin sommarstuga där han tillsammans med sin systers man (aktiv officer) tränade en hel del.
I början av 1960-talet ringde Gunnar Sträng till polisen och berättade att han hade en Waltherpistol kvar sedan kriget. Polisen fick bråttom att hämta pistolen som försågs med lappen ”har tillhört Gunnar Sträng”.
Någon kritik för att han behållit vapnet alla dessa år fick han aldrig. Om det berodde på att han blivit ”myndig” finansminister framgår inte av memoarerna. Bara att han efter detta var obeväpnad. I samma veva upplöstes Pk Kamraterna och tillgångarna överfördes till en annan idrottsförening med anknytning till arbetarrörelsen, nämligen Bowlingklubben ELLO.
Uffe Hansson