Alla känner vi till att det beräknade priset för en villa eller tillbyggnad sällan eller aldrig håller. En byggnad som är beräknad att kosta tre miljoner kan mycket väl sluta på tre- fyra hundra tusen mer än vad man beräknat det till. Det är dessutom så att de sista fakturorna sällan följer något avtal och är en följd av ÄTA kostnader (ändringar, tillägg och avdrag) , som har gått på ”löpande räkning” även om man haft ett ”fast pris” pris i grunden. Det slutliga priset har istället för tre miljoner slutat på tre miljoner fyra hundra tusen. Det gick bra för några år sedan att bara lösa detta via banken genom att öka på byggkreditiven. Nu har dock bankerna fått ett helt annat förhållningssätt till den upplåning som konsumenterna gör i bankerna. Man har därför infört krav på egen finansiering för varje lån som kunderna får i banken. Dessutom har man infört regler om amortering och en hel del annat. Dessa bankregler har skapat en skärpning av det slutliga priset på ett helt annat sätt än vad vi hade bara för några år sedan. Påtagligt bemedlade tjänstemän som ”lånar” pengar till hus och tillbyggnader får problem med att betala den sista räkningen om inte banken ställer upp.
I branschen har vi upplevt mycket stora förändringar under de senaste åren med ROT avdragen, svarta marknaden, arbetsmiljösäkerheten och mycket annat. Nu är det prissättningen som är aktuellt att förändra eller åtminstone skärpa.
Alla vet vi att det finns tre sätt att sätta pris på byggtjänster, löpande räkning, cirka-/ungefärligt pris, och eller fast pris. Det är inte ovanligt att man lägger ett fast pris i grunden och arbetar med ÄTA som löpande räkning. Alltså att man under ett byggprojekt använder kombinationer av prissättningar. Det var just det som hände i de två byggbolagen som under år 2014 hade ärenden som efter särskild prövning fick sina ärenden dragna ända upp i Högsta domstolen (HD) i Malmö och Enköping. Prövas något i HD kan vi vara säkra på att någon förändring av lagen eller i tolkningarna kommer att ske. Det är just andemeningen med att låta ett ärende prövas i HD. I båda fallen handlar det om att byggarna har avtalat korrekt om ett fast pris i botten, att det blivit betydligt dyrare och att det sista har gått på löpande räkning utan skriftligt avtal, att parterna tvistar om det slutliga priset är skäligt eller ej. I båda fallen blev utslaget att det slutliga priset inte kan anses skäligt. Förutom dessa två ärenden som gick upp i HD, är detta förhållande det mest omtvistade mellan parterna i alla instanser från de kommunala konsumentrådgivarna, ARN och i domstolarna.
De oklarheter som måste redas ut är: Vad är ett skäligt pris vid löpande räkning? Vilka krav skall man ställa på redovisningen för att konsumenten skall vara helt klar över vilket pris han skall betala?
Många kanske tycker följande exempel är missvisande men jag har stött på problemet och det är i högsta grad relevant:
Vid fast pris är det alltid byggaren (säljaren) som står för all tidsspillan som att prata för mycket i mobiltelefon. Det spelar ingen roll för konsumenten hur länge byggarna talar i telefonen, de betalar det pris som man avtalat om. Det blir arbetsgivaren som får se till att tiden används rätt annars riskerar han att förlora på affären.
Vid löpande räkning är det konsumenten som står den risken att få betala för mycket mobiltelefonerande. Hans enda möjlighet att se till att han inte betalar för mycket är att inte betala mer för själva arbetet/tjänsten än vad som är skäligt.
Det som kommer att hända är att det skall bli säkrare för konsumenten att betala för löpande räkning. Kraven kommer att öka på redovisningen och göra det tydligare för konsumenten om vad som är skäligt pris.
Skärpningen kommer under året och därför blir min rekommendation att alltid försöka avge ett fast pris. Både i avtalet från början och på varje extra ÄTA. Använd de kalkylprogram som finns.
I en utbildning fick byggarna sätta ett fast pris i blandade grupper om fyra i varje grupp på en renovering av ett litet badrum. Alla mycket vana och duktiga bygghantverkare. Det fanns ett tiotal grupper. Lägsta pris var 68 000 och det högsta 230 000 kronor. Det skäliga priset räknades från till 125 000 för samma objekt. Det går inte att höfta fram ett fast pris.
Sten Folkesson, förbundsjurist Byggmaterialhandlarna