Som jag berättat tidigare gjorde jag lumpen på infanteriet i Strängnäs 1961. Jag var 18 år och smått uppkäftig som man är i den åldern då man tycker sig veta bäst. Detta hade min chef uppmärksammat och när inryckningen närmade sig fick jag ett gott råd av honom: ”När du nu ska in i det militära så ifrågasätt för fan ingenting utan gör bara som de säger så kommer det att gå bra.”.
Jag lovade att sköta mig.
Efter inryckning blev jag placerad på malajkompaniet, mest på grund av regementsläkarens medicinska felbedömning. Han uppvisade för övrigt stora likheter med bataljonsveterinär Åkerström i Grönköping. Han som efter en sen kväll på stadshotellet upptäckte en biologisk sensation på gatan; en hund med två huvuden!
Jag blev placerad som skrivbiträde i kanslihuset och hade en jämförelsevis trivsam tillvaro. En av mina uppgifter blev att tillsammans med en logementkompis sortera personakter i en liten skrubb intill kanslihuset.
En mängd lådor med bruna fönsterkuvert i A5 format stod staplade utmed väggarna i det lilla kyffiga kontoret. Här hade tydligen inte sorterats på länge.
Akterna skulle sorteras på efternamn och vi började så sakteliga med bokstaven A.
Då och då tittade kompaniets rustmästare in för att kontrollera arbetets gång. Internt titulerade vi honom ”rusmästar´n” på grund av hans alkoholhaltiga andedräkt och vingliga mopedfärder över kaserngården. Han var dessutom förbluffande lik major Morgonkrök i 91:an Karlsson.
Tre dörrar måste öppnas innan han kunde stiga in i vårt lilla krypin; ytterdörr, tamburdörr och vår dörr. Dessa hördes tydligt och utgjorde perfekta varningssignaler när vi tog en tupplur, vilande våra huvuden på sorteringslådorna med båtmössan och en hopvikt halsduk som kudde.
När första dörren öppnades vaknade vi, dörr nummer två fick oss att sitta upp och då sista dörren öppnades lyste flitens lampa vid lådorna.
Rutinen var alltid densamma. Bredbent och med händerna i sidorna frustade rusmästar´n barskt:
- Jaha pojkar, hur går det?
Vi redogjorde för vilken bokstav vi höll på med och hans kommentar var alltid densamma:
- Utmärkt pojkar! Det går framåt, det går framåt!
Därefter puttrade han iväg på sin moped som sviktade betänkligt under honom.
Efter en tid beslöt vi att testa honom, hade han någon koll över huvud taget?
Vi uppgav en tidigare, redan rapporterad bokstav, och väntade på reaktionen.
Den uteblev. Rusmästar´n upprepade bara sitt automatsvar och avlägsnade sig.
Vi konstaterade att det här smörjobbet gärna kunde få dra ut på tiden.
Mellan tupplurarna såg vi till att i maklig takt sortera lite personakter. Vi fick jobbet att räcka hela sommaren och när allt var klart tackade rusmästar´n för väl utfört arbete.
Det finns många dråpliga minnen från detta efterkrigstidens lätt avsomnade regemente. Särskilt minns jag en brandövning som vad gäller pedagogik var något alldeles extra.
Jag hade just öppnat kompanifönstret när jag hörde skrammel nere på kaserngården. Jag lutade mig ut och såg en grupp rekryter som stod i en halvcirkel framför en vagn med två brandsprutor modell Ä, en mindre och en större.
Furiren som ledde övningen sa med hög röst: ”Ni ser här två brandsprutor! Nu ska ni lära er hur man skiljer på dem!”
Han höll upp slangen till den lilla sprutan och basunerade: ”Lilla sprutan har en smal slang! Säg efter mig; SMAL SLANG!
Den samlade truppen: ”SMAL SLANG!”.
Furiren höll upp slangen till den större sprutan, pekade på den och halvskrek: ”Stora sprutan har en tjock slang, säg efter mig; TJOCK SLANG!”
Truppen unisont: ”TJOCK SLANG!”.
Det var nu jag var ytterst nära att bryta mitt löfte till min chef om att inte ifrågasätta någonting, men jag stålsatte mig och höll klaffen.
Uffe Hansson